Framtidens transportsystem (en bildåres bekännelse)

För ett antal år sedan satt jag i ett samtal om livsmedelsupphandling med Sigrid Petterssén på Inköp Gävleborg. Någonstans i samtalet kom vi in på frågan, ”vad skulle jag arbeta med om jag fick välja helt fritt?” Vi beslutade oss att skriva våra respektive svar på var sin lapp och sedan jämföra. Döm om vår häpnad när vi bägge hade skrivit ”Infrastrukturminister”!

Frågan aktualiserades faktiskt för mig när jag nyligen såg att regeringen lanserar en strategi för cirkulär ekonomi. Transportsektorn har förvisso behov av ett kraftfullt förändringsarbete i cirkulär riktning. Men förändring går oftast inte särskilt fort, oavsett ambitioner och innovationsstrategier. Nedanstående krönika skrev jag för SOI i oktober 2008. Den handlar om spårbilssystem, en funktion som åtskiiliga kommuner efterfrågat och bildat ett (fortfarande existerande) nätverk kring. Trafikverket lade dock projektet på hyllan.

”Den dag jag tog körkort var en av de stora dagarna i livet. Född på tidigt 50-tal var den egna bilen uppfyllelsen av en dröm. En begagnad PV-59 för 700 kronor, med nysvetsade balkar. Sedan dess har det blivit mer än 140 000 mil bakom ratten, drygt 35 varv runt jordklotet alltså. Som barn fick jag se bilen bli var mans egendom och massbilismen växa fram. Kommer jag att hinna uppleva bilismens undergång också, i trafikinfarkters och växthusgasers dimma? Eller är bilen en kameleont, en överlevare som kommer att dyka upp i ny skepnad? Sådana tankar har vi kanske lite till mans, ett intressant alternativ är ju att kolla vad proffsen säger!

I Östersund huserar SIKA, Statens institut för kommunikationsanalys. SIKA är en myndighet under Näringsdepartementet med tre huvudsakliga ansvarsområden inom transport- och kommunikationsområdet:
• att ta fram utredningar, analyser och annat beslutsunderlag åt regeringen
• att utveckla prognos- och analysmetoder samt
• att ansvara för den officiella statistiken.

Jag hade inte hört talas om SIKA förrän pressen för en månad sedan lyfte fram rapporten ”Spårbilssystem lönsamt bidrag till transportmålen”. Den minnesgode läsaren minns kanske att vi hade en krönika kring just spårbilar, i SOI`s tidning, för ett par år sedan, under rubriken ”Apropå tullar, tunnlar och turbulent trafik”. Och den avslutades med ”visst vore det en dröm att bo i en stadsmiljö där motordriven trafik på gatorna har reducerats till ett minimum, där luften är ren att andas och där inte områden blir oåtkomliga tack vare att gigantiska trafikleder spärrar vägen”. Så jag laddade hem den nämnda rapporten plus ett par till från SIKA´s hemsida.

I rapporten ”Ett generellt transportsystem” konstaterar man att det idag inte finns någon naturlig företrädare för alternativa transportsystem i Sverige och knappast heller någon samordnande aktör som förutsättningslöst tar ett helhetsgrepp för landets totala samhälls- och transportplanering och man konstaterar också att nymodigheter kan motarbetas av etablerade aktörer utifrån egenintresse.

Man ställer sig den övergripande frågan. Hur kan planeringsprocessen läggas upp för att vi ska kunna bedöma värdet av alternativa transportsystem? För att belysa frågan har man tagit fram tre fallstudier. Den sist av dessa ställer frågan ”Kan ett generellt transportsystem utvecklas som sammantaget är överlägset etablerade transportsystem när det gäller generalitet, säkerhet, restid, tillgänglighet, miljö, energi och kostnad? Man har sedan kompletterat rapporten med ytterligare en, ”Utvärdering av spårbilssystem” som koncentrerar sig på samhällsekonomiska effekter och transportpolitiska delmål.

Utan att gå in på detaljer och trots den försiktighet som bör prägla rapporter av detta slag, kan man konstatera att spårbilssystem har mycket goda effekter, både i samhällsekonomiska kalkyler och i uppfyllelse av transportpolitiska mål. Dessutom handlar det inte om oprövad teknik, även om mycket återstår att göra. Framför allt i USA och Asien pågår ett intensivt utvecklingsarbete, från början initierat av oljekrisen på 1970-talet, medan Europa än så länge ligger efter. I Sverige finns dock ett relativt stort systemkunnande i ämnet och runt om i världen finns att ganska stort antal anläggningar, mestadels dock relativt småskaliga.
Utvecklingen bromsades också av att oljan blev billig igen på 1980-talet. Dagens miljödebatt,
kombinerad med oförmågan att lösa de stora städernas kommunikationsproblem, har dock aktualiserat frågan på ännu större allvar.

För den enskilde resenären finns också en rad fördelar. Man väljer själv sitt ressällskap och undviker därmed den otrygghet som många upplever när det gäller kollektiva färdmedel, vagnen går alltid dit man ska utan byten, restider kortas avsevärt, bland annat därför att man aldrig stannar vid hållplatser på vägen. De vagnar som finns framför en på spåret och skall stanna glider nämligen åt sidan innan de stannar och övrig trafik passerar obehindrat. Man kan säga att spårbilssystemet söker en kombination av bilens fördelar när det gäller möjligheter till individuell och flexibel tillgänglighet, och tågets fördelar när det gäller möjligheter till miljövänlig och säker framkomlighet.

I Uppsala gör företaget Vectus idag tester under överinseende av Järnvägsstyrelsen och man har nyligen fått tillstånd att transportera passagerare på sin testbana. I Sverige har en rad utredningar gjorts i ämnet på kommunal och på länsnivå. Även i SIKA´s studie har man gjort fallstudier både på ett rent tätortsalternativ och på ett regionalt alternativ, ett höghastighetsnät, som skulle knyta ihop hela Mälardalsregionen.

Bilen vid vägs ände?
Trots de mycket goda resultaten av den ekonomiska utvärderingen så vet vi ju att vi bor i ett till stora delar glesbefolkat land med stora avstånd. Man kan omöjligen föreställa sig ett spårbilsnät som når ut till varenda by och stuga ens långt in i framtiden. Men vi äldre dinosaurier, förlåt 50-talister, kan vara lugna. Den allra godaste karamellen återstår faktiskt. Det finns något som kallas DualMode, vilket i detta sammanhang syftar på att fordon kan färdas på flera sätt. Våra dagars biltåg är ett (primitivt) exempel på detta. I en överblickbar framtid kan det i stället handla om bilar/bussar som kan bli delar i ett tåg! Rent konkret kan det innebära att när jag närmar mig Södertälje från min lantliga avkrok kör jag in på spårbilsstationen, hissas upp  och jag kopplas eventuellt ihop med andra fordon till ett långt tåg, jag knappar in vart jag skall, lutar mig bakåt med tidningen och släpps åter ner till marken då vi kommit dit jag önskar!

Det tycks alltså som att bilen ändå är en kameleont, som kan återuppstå i ny skepnad, med nya typer av motorer, bränslen och miljöanpassning och kanske till och med förmågan att vid behov i stället bilda tåg som färdas ovan mark!

SIKA´s granskningar visar år efter år att de transportpolitiska målen inte uppfylls av de etablerade trafikslagen, inte ens om man dramatiskt skulle höja investeringsvolymerna. Detta gäller även de infrastrukturlösningar som nu diskuteras , bland annat i Stockholm. Däremot visar studien kring etablering av spårbilsystem att dessa både skulle bli lönsamma i städer med mycket resande men också att de kan vara ett medel för ökad pendling och ökad regional tillväxt i till exempel Mälardalsområdet.

Med det läge vi har just idag för den svenska bilindustrin skulle man kanske önskat att den vore med i denna utveckling ock kunde inta en framskjuten position, utifrån en helt ny utgångspunkt, i den internationella teknikutvecklingen! Om detta är teoretiskt genomförbart är jag naturligtvis inte mannen att bedöma, däremot kan man nog konstatera utifrån SIKA´s initierade och omfattande rapporter, att världen långsamt är på väg mot, inte bara ett teknikskifte, utan också ett nytt sätt att tänka när det gäller framtidens transporter av både människor och gods. Däremot vågar man kanske inte ens tänka på vilken utmaning det skulle vara att upphandla denna hissnande funktionalitet.”

Fakta
• Statens institut för kommunikationsanalys, förkortat SIKA, var en svensk statlig myndighet under Näringsdepartementet (tidigare Kommunikationsdepartementet) för statistik och analys inom området transporter och kommunikationer. Sika (som tidigare hette Delegationen för prognos- och utvecklingsverksamhet inom transportsektorn) inrättades i Stockholm 1994 men flyttade under våren 2007 till Östersund. De uppgifter som myndigheten vid inrättandet fick hade tidigare legat hos den myndighet som idag heter Statens väg- och transportforskningsinstitut, vilken i och med utbrytningen blev ett renodlat forskningsinstitut.

Den 1 april 2010 lades SIKA ned. Det mesta av verksamheten flyttades över till den nya myndigheten Trafikanalys och en mindre del till den nya myndigheten Trafikverket.

• Det finns fortfarande ett nätverk för svenska kommuner som är intresserade av spårbilssystem. Nätverket ger ut nyhetsbrevet Kompass. Webbadressen är http://spårbilar.se/