Roger Himmelsköld – tankar kring åren i styrelsen

På årskonferensen i Karlstad lämnade Roger Himmelsköld SOI’s styrelse, som därmed tappade en av sina mest erfarna ledamöter. Vi bad om lite tankar och reflektioner över SOI’s och de offentliga affärernas utveckling under de gångna åren.

– Jag blev medlem i SOI någon gång i mitten av 1990-talet. På den tiden pratade vi årsmöte, inte årskonferens. Vi kunde krydda årsmötet med något enstaka föredrag men någon konferens var det inte. Sedan byggdes det gradvis ut och blev allt mer av en konferens. Inför årskonferensen i Umeå 2014 blev jag tillfrågad om jag ville vara med i styrelsen. Då var vi mellan 500 och 600 deltagare, och det var väl där någonstans utvecklingen började på allvar mot våra stora årskonferenser med numera runt 1000 deltagare. Sä själva årsmötet har hamnat mer i skymundan. Jag känner ju faktiskt några av SOI’s grundare, bland annat har jag arbetat ihop med PO Andersson och med KG Marklund, upphandlingschef i Tierp. När han gick i pension tog jag över den rollen. Genom dem fick jag veta en hel del om SOI’s utveckling ända från starten på 1970-talet. Och starten var ju i Uppsala med omnejd, vilket gjorde att vi lade vårt 40-årsjubileum just där. Årsmöten har vi haft även i Stockholm, men faktiskt aldrig någon årskonferens. Det finns tankar i styrelsen kring 50-årsjubiléet, men det får vi väl spara ett tag till. Men generellt vill vi ju att hela landet skall leva och att det skall speglas i årskonferensernas placering runt om i landet. Och det tycker jag är viktigt, även om det innebär utmaningar. Konferensen i Karlstad är ett fint exempel, kanske den bästa anläggning vi varit på genom åren.

– När jag tittar tillbaka på de elva åren i styrelsen, så tänker jag framför allt på hur styrelsens arbete har utvecklats över tid. Det har professionaliserats, vi arbetar mycket mer strukturerat i våra arbetsgrupper nu. Mer uppstyrt, mer effektivt. Vi lärde oss mycket under pandemin också, innan dess provade vi ibland att ha telefonmöten med styrelsen, men det gick inget vidare. Med pandemin kom de nya verktygen och plötsligt fanns det mycket större möjligheter. Men arbetsformerna har verkligen finslipats allt mer genom åren. Vi tar in en del externt stöd, men ändå med en viss försiktighet. Jag har väl varit lite av historiebärare i styrelsen, i takt med att vi professionaliseras finns ju en risk att det personliga i föreningen går förlorat. Det är viktigt att vi inte tappar vår själ, när vi är 17-1800 medlemmar. Vi har testat med Dagens Samhälle som medlemstidning, det blev väl inte helt lyckat, även om vi hade goda skäl att testa detta, det lyfte inte och var nog inte så efterfrågat heller, medlemmarna vill hellre se sig i inköpssammanhang. Och det är jätteviktigt att vi utgår från vad medlemmarna vill och behöver, och vad vi skall fokusera på i styrelsen.

– Därför är det bra att vi har återupptagit de stora medlemsenkäterna, efter att vi gjorde ett uppehåll med dem ett antal år. VI får ett unikt underlag, från minst hälften av alla som arbetar med offentliga affärer, vilket ingen annan kan åstadkomma. Det är efterfrågat av många, men vi vårdar det och släpper inte heller vårt medlemsregister till någon.

– På scenen i Karlstad försökte jag summera de stora saker vi åstadkommit under åren. Till exempel vår nationella strategi för inköp i offentlig sektor. Den presenterade vi i Almedalen 2015, Ardalan Shekarabi var med på scenen. Det fick honom att inse att regeringen också behövde ta fram en nationell strategi, vilket Ardalan själv menade att det inte hade blivit om inte SOI hade satt press på dem. TIttar man bakåt så flyttade vi fram våra positioner ordentligt och mycket i vårt förslag håller än i dag. Mycket som känns självklart i dag var inte det då, till exempel att koppla inköpsfunktionen till organisationens övergripande mål.

– En annan viktig sak var den kompetensprofil vi tog fram för att utveckla skrået som sådant. Vilka kunskaper måste man ha som upphandlare? Det är faktiskt ett väldigt svårt jobb.

– Ytterligare en viktig sak är våra påtryckningar för att skapa forskning och utbildning på akademisk nivå kring offentliga affärer. Väldigt kul för mig, med tanke på mina 15 år på ett stort universitet, och jag var sammankallande i gruppen som arbetade med de här frågorna. Jag var också med och drog igång det arbetet, bland annat med det öppna brevet som vi skrev tillsammans med Upphandlingsmyndigheten och Almega och som faktiskt har fått stora spin-offeffekter. Nu har Anna Nygård tagit över ansvaret och hon gör ett jättebra jobb, och har också instiftat det här stipendiet för studenter som skriver om de offentliga affärerna. Där kunde jag bidra med kontakter på universiteten, där jag fortfarande har ett stort nätverk, för att marknadsföra stipendiet. Men för att sätta ännu mer tryck i frågan skulle vi behöva en Rosling, en lysande stjärna som på ett bra pedagogiskt sätt kan visa vikten av den offentliga affären och att befästa den i forskning. Där är vi inte riktigt än, men SOI har bidragit till att skapa nätverk för forskare som vill arbeta med de här frågorna. Det känns bra. I dag finns mycket YH-utbildningar, det är bra i sig, men blir också lite av ett tveeggat svärd. För yrkets status och för att lyfta vår kompetensprofil så skulle en högskoleutbildning vara väldigt bra. Redan att kunna plocka ihop fristående kurser och ta en kandidatexamen vore ett steg på vägen, men där är vi inte än.

Jag märker det stora intresset för inköpsfrågor dagligen, när jag går runt i kommunhuset i Huddinge. Och jag tror faktiskt att offentliga inköp är det kraftfullaste verktyg vi har för samhällsutveckling.

I dag är förväntningarna bland upphandlarna större, på delaktighet i den egna organisationens mål och på att inköpens betydelse speglas i organisationen, vilket nog återspeglades i vår medlemsenkät. Många organisationer ligger långt framme, men många av våra medlemmar upplever att den egna organisationen inte alls är där. Så avståndet har nog ökat, mellan de som ligger längst fram och de som så att säga ligger längs bak i svansen och bara har resurser till att sköta det rent formella upphandlingsarbetet.

Bland det senaste SOI åstadkommit är ju ”Robust inköpsförmåga”. Men då måste ju också beställarkompetensen, den del av uppföljningen som bara verksamheterna kan göra, finnas med, och där är vi inte riktigt än. Kompetensen måste genomsyra hela organisationen och inköp måste kopplas till de övergripande politiska målen.

– Hur tycker du att SOI skall jobba framåt?
– Jag tycker att vi är på rätt väg. Medvetenheten om att vi riskerar det personliga i organisationen finns. Kanske kommer vi så småningom till en punkt där vi måste organisera om oss, när det inte längre är möjligt att driva föreningen enbart ideellt, men där är vi inte än. Arbetet i styrelsen är ju både krävande och givande. Man går inte tomhänt från mötena utan får med sig massor av inspiration och över åren får man också ett jättestort nätverk. Det ger mer än det tar.

– Kan man helt krasst säga att du blivit en bättre upphandlingschef av att ha varit med i SOI’s styrelse?
– Tveklöst! Ja, både generellt och i specifika frågor. Hela klimatet är sådant att det inspirerar till att utveckla och att vilja vara i framkant hela tiden. Nu måste jag hitta något annat, men det är ju fortfarande ett fantastiskt nätverk, och har gett massor av inspiration genom åren.

– Det är väldigt kul att vi klarar att skapa våra årskonferenser, som skiljer sig från alla andra arrangemang kring offentliga affärer. En nackdel med att vi blivit så stora är att det blir allt svårare att hitta konferensanläggningar som klarar deltagarantalet. Men som sagt, jag tycker att SOI är på rätt väg, och så länge vi klarar att vara lyhörda mot medlemmarna så kan vi knappast gå fel. Att vi byggde ut nätverkandet, på konferensen i Karlstad, tror jag också är ett viktigt steg. Kanske skall vi också skapa någon form av utskott, där även medlemmar finns med, för att avlasta styrelsen. Och kanske skall vi också ta vara på tidigare styrelsemedlemmars kunskaper bättre, någon form av alumniförening, olika sådana saker finns också tankar kring. Ett utmärkande drag för SOI är ju kontinuiteten, vi vill gå framåt, men aldrig vara vårdslösa, utan vara rädda om det vi byggt upp. Det är väldigt balanserat.

– Det som ändå saknas i dag är väl de regionala konferenserna?
– Ja, det var den sista frågan jag arbetade med i styrelsen, och det känns ju väldigt bra att det blir en konferens i oktober, i Skövde, den första efter pandemin. Vi hoppas detta blir starten på något nytt, med fler fysiska regionala konferenser. Vi har medlemmar i mindre kommuner som inte får åka på SOI’s årskonferens, men som nog kan vara med på en regional konferens. Jag säger fortfrande ”vi” ochmåste nog erkänna att det kändes lite vemodigt, när jag stod på scenen i Karlstad och skulle lämna styrelsen.

– En helt annan fråga, jag har fått en känsla av att du trivs väldigt bra i Huddinge.
– Ja, jag trivs väldigt bra. Jag har brukat ha mina jobb i sju år, nu har jag varit sju år även i Huddinge, men jag känner inte att jag vill flytta på mig utan jag trivs extremt bra. 15 minuter in till storstan och en fantastisk natur här. Och trots att jag bor i centrala Uppsala så kan jag ta pendeln direkt hit.

Det finns en närhet när man arbetar i en kommun, som jag tycker om. Men det är viktigt att vi arbetar i takt med kommunens verksamheter. Här kommer kategoristyrning att vara ett viktigt verktyg.

– Ytterligare en reflektion, som jag pratat om i styrelsen. Vi har länge pratat utifrån begreppen upphandling och upphandlare alternativt inköp och inköpare. Vi borde snarare prata om affärsfunktion, affärschef, affärshandläggare, affärsstrateg, etc. Det finns ett stort signalvärde utåt, större än man kanske tror, i vad man kallar sig. Vi behöver byta mindset. Vi var rätt ute när vi lanserade begreppet ”Robust inköpsförmåga”, nu skall vi hoppas på fredligare tider, men robusta inköp måste vi bygga oavsett, och på ett lugnt och genomtänkt sätt.